Kön: man
Huvudsaklig bostadsort: Uppsala
Favoritartikel: För en ny arbetarrörelse, Fredrik Samuelsson
Jag gick med i nätverket runt Folkmakt i samband med Class Wars internationella konferens 1991. Jag hamnade då på en adresslista som lite skämtsamt kallades “Den hårda kärnan”. Class Wars konferens var oerhört peppande. Jag åkte dit med en kompis helt på eget bevåg, men träffade ett gäng svenskar på vägen dit. Några av dessa hade just grundat Folkmakt som en grupp inom SAC som jobbade för ett klasskampsperspektiv och en revolutionär dagordning. Likheterna mellan Class War och Folkmakt var stora. Man betonade den vardagliga klasskampen, istället för vurmandet för gerillor i länder på andra sidan jordklotet och annat romantiskt. Man var populistiska och humoristiska. Stämningen var framåtriktad, rolig och seriös. Under denna tid kom den berömda “Nackskottströjan”, som jag sålde 7 exemplar av på min arbetsplats med 6 anställda! En liten skrift som hette Debattbulletinen/Folkmaktsbulletinen kom ut de första åren med tankeväckande artiklar och de interna utskicken innehöll diverse artikelliknande inlägg. Under de första åren gjorde Folkmakt väldigt mycket för min politiska utveckling, framför allt vad gäller min syn på det svenska klassamhället.
Under samma tid som Folkmakt föddes var jag inblandad i ett tidningsprojekt i Uppsala som hette “Slå Tillbaka!”. Jag var också med och bildade SUF Uppsala i början av 1993. Dessa projekt tog all min tid och jag gled ifrån Folkmakt. När jag efter några år både mött min livspartner och blivit pappa kände jag mig för gammal för SUF. Tillsammans med en annan i gänget bakom Slå Tillbaka och SUF skrev jag ett brev till Folkmakt och frågade en hel del om deras nuvarande politik. Vi gillade svaren vi fick och började medverka i den nystartade tidningen.
Redan vid denna tid hade dock de problem börjat som jag anser ligger bakom Folkmakts nuvarande tillstånd. En formell organisation hade bildats, men utan någon ordentlig formalia som stadgar och program. Tidningen slukade all energi och Folkmakt började ta avstånd från SAC, syndikalismen och anarkismen. Efter en tid visade det sig att flera blivit väldigt inspirerade av det gamla Förbundet Arbetarmakt (FAM). Det började pratas mycket om rådssocialism och kommunism och Marx. Även jag plöjde en rad nummer av Rådsmakt (FAMs teoretiska organ) vilket väckte många tankar.
Nå, varför står vi nu inför en nedläggning? Jag vill dela upp mitt svar i tre delar som är hårt sammanflätade: praktik, organisation och ideologi. Jag vill dock börja med att nämna några av de saker Folkmakt hade som målsättning att komma bort ifrån, men som vi ansåg hemsökte anarkiströrelsen vid denna tid:
Aktivismen – aktioner i massor som oftare verkade vara mer till för att tillfredställa de inblandade än att åstadkomma någonting.
Livsstilismen (jag undrar om vi inte hittade på det ordet) – att ha politiken som livsstil, men framförallt att lägga tonvikten vid hur man ska leva, vad man ska ha på sig, äta och så vidare, i stället för politisk förändring.
Det inåtvända – att politiken byggde på kompisgäng som gjorde allt för “rörelsen” och egentligen inte ens försökte nå ut till vanligt folk.
Självgodheten – känslan av att vara bättre än “de andra” och självtillräckliga.
Medelklassdominansen – att rörelsen precis som samhället i övrigt dominerades av dem med medelklassbakgrund och deras värderingar på bekostnad av dem ur arbetarklassen.
Vi ville dessutom låta “politiken utgå från vardagslivet och inte ifrån högtravande teorier” enligt vår egen “svarta ruta”.
Vi föll dock snabbt i några av dessa fällor och lyckades inte ta oss ur dem. Andra lyckades vi kanske undvika, men hamnade då i nya problem.
Praktik
Vi i Folkmakt tog avstånd från aktivismen (se ovan) och den föll vi sannerligen aldrig in i igen. Istället ersatte vi aktionerna med: ingenting. Eller snarare: en tidning. Att skriva, trycka, sälja, sprida och kritisera tidningen blev vår stora uppgift och mycket annat hände inte. Vi hade sällan några aktiviteter att erbjuda nya medlemmar. Undantag fanns förstås, men ofta nöjde vi oss med att skylla bristen på aktivitet på att vi inte ville ha aktivitet för aktivitetens skull (precis som vi bortförklarade vårt låga medlemsantal med att vi inte såg något egenvärde i att ha många medlemmar).
Tidningen fick hård kritik i början, men var åtminstone energirik och provokativ. Efter hand bytte den produktionsort till Stockholm, Göteborg och Uppsala i tur och ordning, alltid med stark lokal prägel. Kritiken ebbade ut, men inte på grund av samstämmighet, utan på grund av lojhet och trötthet. Utan en verklig organisation bakom var inte tidningen så mycket, även om den naturligtvis är vår stolthet och en stor del av vårt arv till eftervärden.
Organisation
När det fanns tid att göra något åt saken såg jag inte vår organisationsform som något problem. Nu i efterhand, eller snarare sedan några år tillbaka, ser jag det som någonting helt avgörande. Folkmakt föll mycket snabbt tillbaka in i det inåtvända. Även om vår tidning var mer utåtriktad än andras så var vi som grupp enormt interna. Vi var ett kompisgäng med en egen jargong, interna skämt, en uteslutande attityd (främst gentemot andra vänsterister) och ganska starka informella hierarkier. Enligt mig beror detta i hög grad på att vi ansåg oss vara en organisation, men saknade stadgar, gemensamma ståndpunkter och vettiga beslutsformer.
En vängrupp eller ett kompisgäng är en helt OK grund för vissa aktiviteter, t ex ett tidningsprojekt eller aktioner mot en chinchillafarm. Men vill man ha en riktig organisation så ska man styra upp den lite grand. Vi slets mellan att vara ett kontaktnät/diskussionsklubb och en egen rörelse med en unik ideologi. Lokalgrupper fanns, men man var medlem i riksorganisationen. Beslut togs på rådslag två gånger om året, men reglerna för vem som hade rösträtt var minst sagt vaga (rösträtten var dock ett mindre problem).
Kompisgänget och de luddiga beslutsformerna bäddade för informella hierarkier. Högst status hade de som var med och grundade Folkmakt och deras ord vägde tyngst. I övrigt har det skiftat något vilka som varit de tunga namnen. Vår ideologi var i många lägen ett hopkok på de åsikter som för tillfället gällde i dessa delar av gruppen. Detta för mig vidare till nästa punkt, vår ideologi, eller brist därpå.
(Här vill jag dock påpeka att jag för det mesta trivts i Folkmaktsgänget och att dessa problem inte berott på illvilja, men detta gör inte problemen mindre.)
Ideologi
Vår brist på beslutsformer och vår kompisorganisation har bäddat för stora problem med vår ideologi. Folkmakt började som en grupp inom SAC och Stockholms Anarkiströrelse, bröt senare delvis med denna och blev rådssocialistisk för att efterhand glida in i en marxistisk/vänsterkommunistisk åskådning. Allt detta utan några riktiga beslut. Mina etiketter är alltså bara tolkningar av hur jag tycker att organisationens ideologi förändrats. Olika medlemmar har dragit åt olika håll och jag tillhör dem (eller är jag den enda?) som tveklöst kallat mig frihetlig socialist hela tiden.
När de ståndpunkter som framförts i olika artiklar och debattinlägg blivit ett problem för mig har jag påtalat detta och ibland föreslagit att vi ska slå fast våra åsikter i olika frågor. Både för min skull och för att andra ska veta var vi står. I samtliga fall har mina förslag avslagits, samtidigt som alla har försäkrat mig om att det är OK att tycka som jag gör i Folkmakt. Dessa diskussioner har stärkt min vänskap med många, men jag tycker nog att kompisskapet fått stå över politiken för många gånger.
Precis i Folkmakts begynnelse utarbetades vår politiska plattform, som var mycket intressant när den kom. Sedan dess har våra officiella beslut angående vår ideologi varit obefintliga. Jag kan bara minnas beslutet att kalla oss “socialister” i stället för “frihetliga, revolutionära socialister” i vårt utåtriktade material. Jag minns dessutom tydligt att detta beslut enligt rådslaget inte innebar någon förändring av vår ideologiska ståndpunkt.
Vi har lidit av en uttalad ovilja att definiera oss. Vi har ofta haft mer attityd än åsikter. Ofta har vi sagt att innehållet i ideologin är viktigare än etiketter som anarkism, socialism eller kommunism. Detta hade känts bättre om man hade kunnat säga vad innehållet var.
“Take a little bad with the good, it ain’t just black and white”
/Iggy Pop
När jag sitter och skriver om Folkmakt vaknar många tankar till liv. Det har varit viktiga år för mig och känner att jag har mycket att säga. Vi har fallit i många fällor. Vi har varit inåtvända. Vi har ibland varit extremt självgoda. Och även om vi alltid haft klassperspektivet som det centrala så är nog även Folkmakt i sina sista dagar en medelklassdominerad rörelse.
Men vi har också uträttat en hel del. Vi har fört upp klasskampen på dagordningen i den frihetliga vänstern. Vi har deltagit till att tränga tillbaka livsstilismen. Vi har utvecklat våra egna ideologiska tankar även om det inte lett till så mycket synbara resultat. Vi, eller våra medlemmar, har skickligt argumenterat mot massor av dumheter i massor av sammanhang. Vi har haft en jävligt snygg katt som logga i över 10 år. Och allt det är inte så illa.
Folkmakts stora styrka har varit klassperspektivet och antikapitalismen och vår fokus på den självständiga arbetarkampen som alltid genomsyrat det vi gjort. Vår stora bedrift har varit att vi lyckats sprida detta till andra. Inte genom att strunta i vänstern och gå direkt ut till proletariatet, en idé som vi åtminstone tidigare omhuldade i Folkmakt. Utan genom att påverka vänstern, speciellt den frihetliga falang vi lite halvofficiellt tog avstånd ifrån.
Nu för tiden
Sedan jag gick med i Folkmakt har jag aldrig gått ur. Jag har funderat på det många gånger när jag varit motståndare till det jag upplevt som organisationens allmänna utveckling. Men jag har alltid bestämt mig för att vara kvar. Jag har hela tiden varit med i olika LS av SAC och nu när Folkmakt ser ut att somna in börjar min aktivitet där öka igen. Även ideologiskt känner jag mig mer hemma i SAC nu än för ca 5 år sedan, vilket jag tror beror på förändringar hos både SAC och mig.
Har vi en lillebror?
Folkmakt firade 10 års-jubileum år 2001. 1 mars år 2003 deltog jag i Syndikalistiska Ungdomsförbundets 10 års-jubileum här i Uppsala. Vid en middag med ca 90 gäster fick jag träffa både gamla vänner och de som utgör SUF idag. Och jag måste säga att som organisation har SUF varit väldigt mycket mer framgångsrik än Folkmakt. SUF består av lokalgrupper med stort självstyre där man är medlem. Dessa lokalgrupper träffas då och då på landsmöten där viktiga beslut tas. Redan då SUF:s första principförklaring antogs minns jag hur förslagen först diskuterades lokalt, sedan stöttes och blöttes på landsmöten. Kompromisser gjordes, beslut togs. Vissa var i minoritet men kunde acceptera detta. Andra lämnade organisationen. Vi arbetade hårt med stadgar, beslutsformer och intern demokrati. Mycket skitsnack fick man utstå, men resultatet är en levande rörelse som finns över hela landet och som ofta blivit ett etablerat inslag i det politiska landskapet. Det är mer än man kan säga om Folkmakt.
Men med tanke på det jubel som Folkmakts hjärtefrågor mötte på SUF:s fest undrar jag om vi ändå inte gjort vårt jobb ganska väl. Motståndet mot både livsstilism och kapitalism var mycket tydligt. Och att syndikalism är socialism rådde det inget tvivel om 1 mars i år. Jag var inte så litet nostalgisk den kvällen och det är nästan så jag undrar om inte Folkmakt fick en lillebror i SUF. En lillebror som växt om oss och som kommer att överleva oss. Fast med tanke på hur mycket bättre SUF lyckats med könsbalansen så är det väl snarare fråga om en lillasyster.
