Stibbe

1. Varför gick du en gång med i Folkmakt?

 

Jag är en av de fem (”folkmakt-five” har jag fått höra) som var med och bildade Folkmakt 1991. Ska vi utvärdera Folkmakt är det väldigt viktigt att förstå bakgrunden. Vi uppstod som en reaktion mot dåtidens flummiga livsstilsanarkism och frånvaron av klassperspektiv och materialistisk/marxistisk analys inom den “frihetliga” rörelsen (alltså även SAC). Det var helt nödvändigt att lyfta in klassperspektivet i dåtidens frihetliga rörelse. Kanske gick vi lite väl långt i vår hårda polemik, men idealisterna regerade i “rörelsen” när vi startade, så det var lika bra att börja skarpt. Bara en så löjlig grej som klädseln- en underordnad aspekt som vi själva kritiserade - väckte anstöt hos träskanarkisterna , det var ju en klar provokation med Fred Perry och maskinrakad skalle. När “K” någon gång slafsade runt med en Big Mac hängde väl nästan smockan i luften. (Daniel började slåss med någon livstilist på 44:an m.m). Samtidigt som många reagerade så var det också många som sa “äntligen!” (både från “a-rörelsen och SAC) och var väldigt glada att vi lyfte fram en materialistisk/marxistisk analys och klasskampens primära betydelse.

 

2. Varför gick du ur, om så? Specificera gärna grund för utträde. Är det personkonflikter så skriv det, men inte nödvändigtvis med vem.

 

Visst fanns det vissa personkonflikter men sådant hör till. Det hade ingen som helst betydelse för mitt utträde. Sommaren 1994 lämnade jag Folkmakt och SAC (där jag bl.a då satt i den centrala propagandakommittéen). Det skedde genom brevet “Brytning med frihetligheten” (som naturligtvis relaterade till Förb. Arbetarmakts brytningsdokument från 70-talet).

 

Varför? Ja, än idag när jag tänker på den processen känns det jävligt smärtsamt. När jag skrev brevet var jag ju inne i ett omskakande uppbrottstillstånd vilket återspeglas i brevet, men jag kan ändå stå för det mesta idag. Det var en lång process som lite paradoxalt hängde ihop med Folkmakt teoretiska utveckling. Vi uppstod innifrån a-rörelsen/SAC (alla fem var medlemmar i SAC) men drevs successivt allt längre bort från frihetligheten. Först såg vi oss som klasskampsanarkister, Classwar var en given inspiration. (Hösten -91 var flera av oss också i London på deras internationella konferens som var inspirerande, givetvis politiskt, men även kulturellt, jag minns t.ex AFA-skinsen som man först trodde var National Front-armén som var i antågande) Av nybildade “Folkmakt-Five” var Daniel och jag själv där, andra var t.ex Nisse och D-O från Uppsala, Backman och Kent från Umeå, Ann från Gbg, Anders och D m.fl från Sthlm.

 

Senare kom vi in på förbundet Arbetarmakt och rådskommunismen (även där också engelska grupperingar som Anarchist-Communist Federation t.ex) Vi var med på Arbetarmakts jubileumsfest 1992 och jag tjackade då hela deras tidskriftsproduktion. Vi studerade deras teorier och blev ännu mer kritiska till frihetligheten. Brytningsdokumentet var tungt, jag minns en bra debatt Folkmakt anordnade på ABF-huset i Sthlm, bör ha varit -93 nångång. Det handlade om facklig kamp och organisering. Inbjudna var bl.a Arbetarens dåvarande chefredaktör Martin Nilsson, som stod för SAC-linjen, och Nisse Carlén, gammal Arbetarmakt-medlem som representerade LO-organiseringen. Carlén tog överlägset hem debatten, jag tog intryck. Nilsson stod för en dogmatisk, idealistisk anarkistlinje, LO var reformistskit. Carlén stod för en materialistisk klasslinje, LO existerade som klassbas medans SAC var fina ord utan verklig existens och helt utan inflytande. Bättre då att verka i klassbasen, när fackpamparna sätter stopp är det dags för vilda strejker. Så började vi också tänka allt mer. Vi hade tuffa diskussioner om var man bäst organiserade sig. Vi kom på att det berodde på förhållandena på respektive arbetsplats. Men för vissa av oss var det liksom redan kört (med hela frihetligheten).

 

Jag minns särskilt en bilresa från Malmö till Stockholm, måste ha varit våren -94. Vi hade varit på rådslag, i bilen satt Kurt, K, Daniel och jag själv. Det var livliga diskussioner på hög nivå, bland de bästa jag varit med om i folkmakt. Det handlade mycket om svart renlärighet (kompromisslös men kanske idealistisk klasskampsanarksim) gentemot arbete i klassbasen bland sina arbetskamrater. Kurt var ena polen, Daniel den andra. Jag glömmer aldrig när Daniel skrek till Kurt att han som SAC-medlem inte kunde fungera som arbetsplatsombud och det var viktigt, han visade ett underbart exempel: “Då kan vi inte få våra antistatiska skor och det är jävligt viktigt för oss!” En röst från ett vårdbiträde på Huddinge sjukhus gentemot den superkorrekte anarkisten. K och jag förhöll oss märkbart avvaktande i just den här diskussionen minns jag. Vi hade inte riktigt positionerat oss. Men de hade jag några månader senare, när jag skrev brytningsbrevet.

 

I maj samma år hade jag också fått uppleva våran antikapitalistiska “Hata dom rika”-demo. Det var väl lite kul att springa omkring runt stureplan, men där kände jag att jag hade lämnat. 200 helt utdefinierade aktivister, utan något som helst inflytande som ropade om revolution, samtidigt som Bildts regering var i full färd med att för första gången på allvar börja attackera välfärdstaten. Jag minns efter demon, när jag satt på en bänk i Kungsan bredvid Nisse. Vi betraktade med skepsism “pöbeln” och jag minns att jag uttalade orden: “Man kanske skulle gå med i Vänsterpartiet?”, varpå vi skrattade lite. Ja, det blev en alltför lång och personlig berättelse kanske, ni får ursäkta om jag blir sentimental men jag är trots allt en av dom som startade det hela.

 

Hursomhelst, sammanfattningsvis, min poäng är att jag orienterat mig fram till en position som gjorde att den folkmakt-kritik jag varit med att utveckla mot idealismen inom “a-rörelsen”, nu för mig framstod som en relevant kritik även mot Folkmakt självt. Vi hade bra och korrekta ideér men vi stod utanför allt reellt inflytande samtidigt som en hård och väldigt reell klasspolitik bedrevs mot hela välfärdstaten. Jag kom fram till att det var bättre att gå in i något som ändå hade inflytande och försöka göra vad jag kunde där. Jag tror det föll sig så att av “Folkmakt-Five” så lämnade Daniel och jag ungefär samtidigt SAC, samtidigt som Pär och jag gick in i (V) ungefär samtidigt. Det var 1994.

 

3. Vad ville du med organisationen?

 

Det viktigaste var att lyfta klassperspektivet och få in en marxistisk analys och kritik av kapitalismen inom den frihetliga rörelsen. Detta existerade inte vid tidpunkten. Det gällde att jobba både gentemot/inom a-rörelsen och SAC. Jag tyckte att vi lyckades väldigt bra med den uppgiften, och det är som jag ser det Folkmakts största och viktigaste förtjänst. Folkmakt var också viktigt för återskapandet av SUF, som ju också jobbade vidare med dylika frågor (i princip var hela folkmakt-styrkan representerad vid mötet i Uppsala 1993 då det bestämdes att SUF skulle återskapas).

 

4. Vilken nytta har du haft av ditt medlemskap i Folkmakt, om någon?

 

Väldigt stor, även om vi kanske inte insåg det då så förde vi politiska diskussioner på en hög nivå. Det har jag haft nytta av både i mitt senare politiska och vetenskapliga arbete. (Som liknelse kan man säga att gamla SKP-are att den tiden var deras viktigaste skola. Ingen jämförelse för övrigt, jag blir aldrig chef på TV3 eller Timbro…)

 

5. Vad är din inställning till politisk organisering i allmänhet?

 

Uttalar mig bara om den tid jag själv var medlem. För att fungera som organisation i egentlig mening hade Folkmakt alldeles för svag medlemsbas. Nyrekryteringen var svag. Jag var själv en av dom som var drivande för bildande av organisation, något som jag senare omvärderade (innan jag kommit fram till att lämna). Tror det hade varit bättre med en annan form, kanske ett nätverk som träffas och utbyter ideér och som verkar inom redan existerande större organisationer, för att stärka de perspektiv vi står för. En kritik som var delvis berättigad var “grabbigheten” i Folkmakt. Där kunde vi ha varit bättre och det började vi jobba en del på också. Annars kom ju kritiken från idealister, och den kritiken var ju mestadels flummigt skitsnack. Som jag nämnt ovan tycker jag att Folkmakt lyckade med sitt ursprungliga syfte, kanske betyder det att vi inte behövs lika mycket idag. Samtidigt tror jag att någon form av samverkan är behövlig, kanske som ett lösare nätverk och jag har uppfattat att det redan ser ut så på vissa håll. Men det vore inte bra om Folkmakt helt försvinner tycker jag.

 

6. Vilket syfte anser du att en politisk organisation ska ha?

 

Man bör organisera sig i organisationer som har något inflytande, en bedömningsfråga givetvis. Men att organisera sig i reella organisationer och försöka göra vad som går där tror jag på. man måste då välja att organisera sig där man tror sig kunna göra mest nytta, och samtidigt tycka det känns meningsfullt och givande. Då kan ett nätverk med klassmedvetna socialister vara ett betydelsefullt stöd i arbetet. jag är fortfarande medlem i Vänsterpartiet, sedan jag gick med 1994 har jag jobbat med att försöka lyfta ägande/makt-frågorna och den socialistiska strategin, något som helt saknades vid mitten av 90-talet.

 

Mitt senaste uppdrag var att ingå i partistyrelsen s.k “makt och ägande”-grupp som skrev det omtalade dokument som antogs i Sundsvall förra våren (2001 måste nog det ha varit ungefär, reds anm.) Man har tvivlat många gånger men jag tycker ändå att det har varit meningsfullt att jobba i Vänsterpartiet som jag valde att göra. (En gammal anarkistkamrat sa för ett antal år sen att han förstått mitt agerande bättre om FM tagit ett kollektivt beslut att gå in i (V) , en slags kaderförflyttning, kanske entrism. Det var f.ö Bakunin som och inte trotskisterna som först förespråkade denna taktik. Och det hade antagligen kunnat få en ganska stor genomslagskraft, men vid den tidpunkten var det omöjligt.)

 

Men det politiska/parlamentariska är helt otillräckligt i sig som systemförändrande kraft, systemet behöver mer eller mindre tvingas till en radikalisering av en tillräckligt stark utomparlamentarisk kraft, på gator och arbetsplatser,. Den s.k “globaliseringsrörelsen” är mycket positivt (även om man kan kritisera mycket såklart) Några av mitt livs bästa stunder på senare år har jag upplevt på gatorna bland tiotusentals människor i Prag, Göteborg (synd att det var avenyn och inte stureplan/biblioteksgatan), Florens, och nu senast i Stockholm. Det har ju på kort tid blivit ett annat läge än när vi var några hundra som skulle käka dom rika.

 

7. Vad för slags organisation tror du behövs för revolutionärer i Sverige idag?

 

Se ovan, gå in i redan existerande och gör vad ni kan, ett revolutionärt nätverk kan då vara bra som komplement.

 

8. Vad skall en politisk organisation syssla med under kapitalismen?

 

1. Medverka till en utveckling i en för arbetarklassen progressiv riktning. 2. Lyfta och driva systemöverskridande ideér och förslag, marxistisk analys, och socialistisk strategi. Opinionsbildning (Folkmakts kärnverksamhet)

 

9. Är du man eller kvinna (eller något annat för den delen)?

 

Man

 

10. Huvudsaklig sysselsättning/inkomstkälla under din tid i Folkmakt? Eventuella fackliga förtroendeuppdrag och ditt motiv till det/erfarenheter du gjort etc?

 

Sociologistuderande, vårdare på inackorderingshem för missbrukare. Inga fötroendeuppdrag på arbetsplatsen men en viss medvetandehöjande insats bland personalen.

 

11. Huvudsaklig bostadsort under din tid i Folkmakt?

 

Stockholm

 

12. Eventuell politisk organisering idag (parti, fack, annan grupp/organisation, oorganiserad men fortfarande socialist, “apolitisk” osv) ?

 

Jag betraktar mig idag som socialist och marxist. medlem i Vänsterpartiet, idag utan särskilda uppdrag. (Vissa trodde 1994 att jag skulle bli karriärist, vilket smärtade, de kände mig uppenbarligen inte. Jag vill göra saker och arbeta för förändring i socialistisk riktning, är inte ett skit intresserad av positioner och poster för sakens skull. Måste få det sagt) jag har halvtidstjänst som sekreterare i Centrum för marxistiska samhällstudier, CMS. Där lägger jag nu mitt mesta arbete, så opinionsbildningen håller jag fortfarande på med. En för vissa oväntat grej var att jag i somras åter gick med i SAC. Har omvärderat min syn, samtidigt som den materiella verkligheten har förändrats. Det har blivit ett ännu värre tillstånd inom LO, ännu svårare att göra något vettigt inom dessa ramar. Jag respekterar socialister som väljer att jobba inom LO, många gör ett jävligt bra jobb, och det kan helt klart vara relevant och värdefullt. Samtidigt ser jag det idag ungefär som SAC i bästa fall kan fungera i förhållande till LO, som (V) i bästa fall kan fungera i förhållande till SAP. Som en radikaliserande kraft som kan bidra till att sossarna inte driver alltför långt ut till höger. Jag tycker SAC behövs idag, och det är ju positivt att man försöker ta tag i den fackliga basaktiviteten. De gamla låsningarna mellan SAC/VPK ser jag som till stor del överspelade idag, där har globaliseringsrörelsen fungerat som en viktig gränsutsuddande kraft inom vänstern

 

13. Välj, om möjligt, en eller flera artiklar/texter från tidningen, bulletinen, info-bladet, riff-raff (1:a eller 2:a upplagan), hemsidan, pamfletterna som du tycker ha varit bäst!

 

Det överlåter jag på andra att bedöma. Träffade en del nya och gamla kamrater (Fred Perry regerar fortfarande!) på SUFs jubileum i helgen (2003 reds. anm) och det är väl därför jag skriver just nu. Man har vänt tillbaka historien liksom. Jag märker att det jag skrivit här för mig inte bara handlar om Folkmakts vitbok, det är liksom ett personligt “vitbrev” också. Som en slags kommentar till det brytningsbrev jag skrev, och som jag vet spreds en del bland dåtidens folkmaktare.

 

Kamratliga hälsningar “Stibbe”